Patrik Janssons blogg

Ny opererad och ont som fan

På måndag ska jag opereras, varför jag säger det just här är för att jag ej har Facebook kvar och tror dom flesta som följer denna hemsidan har varit vän med mig på Facebook.

Jag skall sövas på måndag, operationen i sig är ofarlig, men ska sova över till på tisdag (antagligen) för att dom skall hålla koll på mig så jag ej får inre blödningar.
Så nu vet ni.

Kära människor
Som ni säkert vet så har jag ett allvarligt hjärtfel och kallas ”hjärtebarn”
Grejen med just mitt hjärtfel är det år jag föddes så började dom just lyckas med dom här ”trestegs operationerna” som dom nu kallas.

Jag personligen känner att vi står lite i utkant för alla andra sjukdomar.
Inte nog pengar till forskning och dylikt.

Men jag hitta en underbar pappa som har en son som har hjärtfel, och han anordnar auktioner och alla pengar han får in går just till hjärtebarns föreningen / hjärt och lungfonden.

På hans hemsida så kan man hitta lite mer information så jag länkar den här

Snälla, sprid detta är ni snälla.

Uppnå
Jag har så mycket jag vill uppnå med mitt liv.
Vägen dit är svår och tuff men vet att jag skall klara av det.
Det är så otroligt mycket jag vill se, med lite hjälp kan jag se dom sakerna.

Det är så mycket jag vill göra, för mig och andra.
Men det första jag måste göra är att bli en bättre människa, för blir jag det, så kan jag göra mycket för mig själv och även andra.

Jag vill bli förevigad, som många människor vill bli, jag vill bli förevigad av vänner, släkt och familj men även av allmänheten.
Inte så att jag vill bli kändis, ta nobelpriset eller något annat sånt.
Jag vill bli ihåg kommen på grund av att jag hjälper folk.
Hjälpa folk med fobier, sjukdomar och komma ihåg att dom är värda dom med.

Jag älskar mitt liv, på alla stadier just nu, men vill alltid bli en bättre människa.

Jag vill uppnå stordåd.

”Jag ber för mig själv”
Skrev jag på twitter och Facebook natten till lördag.
Kommer ej ihåg varför jag skrev just det.

Men ja, jag bruka be, jag brukar be för mig. Till mig, till ett bättre mående, till att jag skall bli en bättre människa på alla plan.
Jag vill förändras, jag vill släpps ut känslor när det blir för tungt, jag vill kunna… Jag vet inte vad jag vill kunna, men jag vill kunna gråta.

Min egna mor har sett mig gråta 4 gånger på ca 10 år pga psykiskt dåligt mående.
4 gånger på tio år..
Jag är fasad.

Jag vet inte riktig varför jag blivit så otroligt ”kall” för omvärlden när jag egentligen gråter som ett litet barn på insidan.

Varför kan jag inte bara släppa ut det så folk får se hur jag egentligen mår..

Jag börjar förstå.

Jag börjar förstå nu, nu efter 19 år, 19 år har det tagit mg och förstå.
Varför jag är så otroligt utseendes fixerad.
Efter 19 års försök till att få så mycket bekräftelse som möjligt.

Visst att jag ej är den snyggaste personen i världen, men jag försöker vårda mitt yttre.

Jag förstår nu varför jag gör en sån ansträngning till att vårda mitt yttre så mycket.

Min insida är kaos.
Jag har alltid varit kaos.
Jag är kaos just nu i denna stund.

Om jag skulle släppa ut den där personen som är i mig skulle alla se hur jag mår, vårda sitt yttre så ser ej folk det, le och håll käften.

Jag vet att jag låter otroligt deprimerande, men det är så jag känner mig just nu.

Jag förstår nu.

Kaos i hjärnan

Min hjärna är i revolt, den vill inte som jag vill, mina tankar är mörkare och mörkare.
Jag vill ej detta längre, orkar ej kämpa mot dom.
Jag vill ej visa mig svag, men blir svagare och svagare.

Psykiskt börjar jag tvivla på mig själv, psykiskt behöver jag någon som hjälper mig att klara detta.

Jag vill bara skrika ”jag klarar ej detta längre” men skriker hellre inombords än och skrika utåt.

Behöver nåt som lugnar, som tar bort mina hjärnspöken, bara om det är för en stund.
Psykologer är inget alternativ för hatar och prata ut men behöver det ändå.

Jag är ett inre kaos som ej syns på utsidan, jag har kaos i hjärnan och behöver någon hjälp.

Träning.
Träning, är en väldigt stor del av mig.

Jag behöver träning för att få ur mig saker som jag har svårt och prata om.
Men ibland så funkar det inte och jag går ändå och grubblar och känner mig förbannad.
Har funderat länge på någon kampsport eller börja bygga upp typ som ”fight club”, men skulle väl ej gå med mitt tunna blod.

Jag gör styrketräning ca 2 gånger i veckan men skulle vilja gå upp till 3 gånger i veckan i alla fall.

Jag känner mig så dålig som ej orkar det då jag gjorde det som mest kunde jag träna 4-5 gånger i veckan och orka med det, igång två gånger om dagen.

Även här är jag nog att jag gärna vill vara superman men kanske bara ska vara Tarzan.

Jag vill, jag vill så otroligt mycket.
Jag vill klara det alla andra klarar.
Jag vill vara ”normal”.

Det som hänt mig har gjort mig till den person jag är och dit jag kommit idag.

Vet att vissa ser upp till mig på grund av det jag gjort och gått igenom.

Utan träningen skulle jag nog sjunka djupt in i mig själv och tänka för mycket.

Stark, olika perspektiv på ordet.

Det är ett svårt ord och sätta på kartan, för dom flesta är det nog att man är stark fysiskt.
Men för dom som varit med om mycket har ordet en psykisk mening, att man klarat av nåt som man inte trodde.

Jag känner mig stark, men även svag, men det känns som att man får vara svag om man har gått igenom det jag gått igenom.

Jag satt och pratade om ungefär detta ämne med en stödpedagog i skolan, jätte bra är han.
Han har förstått mig på ett sätt jag tror nästan ingen förstår mig på, förutom dom som betyder otroligt mycket för mig.

Han vet att jag vill så gärna vara Stålmannen, men kanske bara måste bara Tarzan, det känns tungt för mig som person, för jag har alltid haft en sån extrem press på mig själv. Jag orsakar mig nog ganska så stor smärta genom och ha denna extrema press på mig själv, fast jag ej visar det utåt.

Stark, vad är stark

Självklart har innebörden stark oändliga meningar för olika personer.
För mig är det att sätta sån otrolig press på mig själv tills jag ej orkar mer.

Så jag ej orkar ta tag i vänskap och isolerar mig.
Att jag ej orkar ta tag i skolan pga att allt blir så extremt jobbigt.
Vissa tillfällen så blir pressen så stor så att man ej orkar med nåt alls.

Jag är stark, mentalt och fysiskt. Jag skall visa världen att jag också kan.

Jag med en ”allvarlig” defekt skall sätta ett avtryck på denna världen.
När all min press har gått ner.

Jag är stark, jag och min kropp skall orka med och leva.

Ja, det var ju längesen. Tyvärr.

Har ej mått så bra sista tiden, fysiskt, sjukdomar och lite sådär.
Men det som har hänt sen senast är att jag har gjort lite allt möjligt, börjat skolan, festat, tagit det lugnt, försökt börja träna igen. Kollat lite PT utbildningar på Axelssons.

Ni vet att jag har gjort ett föredrag för klassen om hur det är och va just mig med mitt hjärtfel och min neurologiska skada? Annars är det bara och scroola ner tills ni hittar ett jätte stort inlägg.
I alla fall! Jag skall försöka ta in det på sjukhus nivå, typ ”föreläsning till läkare” förstå mig rätt, jag skall ej ”föreläsa” om självaste HJÄRTFELET dock så kan jag ”föreläsa” om självaste psykiska och fysiska delen i det hela. Jag hoppas dom reagerar positivt på detta och ger mig ett försök i alla fall för det skulle vara något så otroligt roligt och lärande för mig och dom.

Jo, jag har ju ”börjat” träna igen, börja i måndags, ska träna imorgon igen då jag ej hann idag p.g.a att jag skulle övergå till vuxen habiliteringen.

Jo, jag har ju festat och så och i fredags så var jag på liquid och sen gick vi till strömpis
På liquid så blev jag stoppad av en vakt som frågade vad jag hade druckit och då sade jag snällt åt han att jag hade en neurologisk skada. Han hånflinar och typ” ah, tar det lugnt med drickat i alla fall” Jag hånler ju självklart tillbaka och bah: Idiot, du tror mig inte eller?
aja, i alla fall så gick vi därifrån vidare till strömpis, väl där inne så gick man till baren och beställde något och dricka.
bartendern sträcker sig fram och säger ”Du ser berusad ut, har du druckit mycket” Jag tänker: MEN FUCK U DÅ! och tänkte seriöst bara springa därifrån och skita i det, men jag tar det lugnt och förklarar långsamt hur det ligger till då det står en vakt bredvid, jag tänker jag tar det med henne efter jag fått min dricka.

Jag vill inte klaga eller så, men det är ett påtagligt  problem än tyvärr, till slut så kommer dom så klart känna igen mig, men ska dom då behöva känna igen alla med neurologiska/cp/muskelskador då eller?
En liten funderare bara.